Lowa kramar morfar på födelsedagen, han tittar på henne och ser dom där stora bruna ögonen, identiska med hans och smälter som bara en morfar kan göra. Jag tittar beundrande på pappa som åldrats väl och fortfarande är så stilig.
Så skulle den här dagen varit.
Om livet vore rättvist och inga människor skulle dö unga.
Och i min fantasi så hände just detta idag.
Men verkligheten ville annorlunda och varken jag eller Lowa får fira pappas/morfar födelsedag idag.
Istället får man besöka en gravsten, som jag idag inte alls ville. Jag vill inte gå till en sten där min pappas namn står och titta på den med sorgsna ögon och ett hjärta som går i tusen bitar.
Idag har jag bara varit förbannad för att jag inte får äta tårta och fira den mest betydelsefulla mannen i mitt liv.
17 år av denna saknad och sorg.
En sorg så stor att den inte ens går att förklara.
Du skriver så fint så tårarna rinner.. vet precis hur det känns och det går inte att sätta ord på det.
SvaraRaderaMen stolt skulle han ha varit! ♥♥♥
Kram