Livet med Lowa

Min kropp har det lite jobbigt nu med högt blodtryck, hjärtklappningen och en trötthet som inte är lätt att vinna över.

Vilken tur att jag har min finaste Lowis.
För henne går jag upp ur sängen fast kroppen säger nej och hennes små lekar och utryck håller mitt leende igång hela dagen.



Konsert med fröken Lowander.


Den här bilden är hysteriskt kul!
Ser ut som att hon är helt färdig efter ett jobbigt gig.. en naturlig talang. Och skulle det visa sig att hon är det har det blivit fel i genpoolen för varken jag är hennes pappa är särskilt talangfulla inom det området ( läs helt odugliga)

Imorgon kommer äntligen K hem.
Borta sen i Onsdags.
Ibland spyr jag på den där innebandyn som stjäl så mycket från oss som familj. ( nu är det säkert många innebandyfruar som sätter kaffet i halsen)

Men jag vet att det gör honom lycklig och då får jag leva med många kvällar och helger ensam med Lowis.

Nu ska jag sova. Kommer förmodligen få ett samtal i morgon vid 0730 om hämtning inne i stan.

Topp

Här är tydligen de personer som jag helst ringer till.

På en ohotad 1:a plats kommer Kakan.
Sen verkar jag gilla att prata med min familj.
Och det stämmer ju bra.
Förutom K som jag bor med och som jag träffa varje dag är det ju min familj som så nära men ändå så långt bort.

Jag älskar Uppsala men ogillar avståndet till Stockholm.
Skulle jag kunna flytta härifrån efter 12 år här?
Förmodligen inte. Och att toppen på listan skulle flytta hit är ungefär lika troligt som att vinna på lotto.

En bulle

Medicin i form av betablockerare och en bulle som jag bakat själv.

Ett förhoppningvis bra recept på att kroppen ska må bättre.

Man kan säga att det finns saker i mitt liv som inte gör saker och ting bättre nu när kroppen strejkar.

Mitt jobb som kräver resultat. Varje månad.

Att jag är gift med en kille som är mer borta än hemma alla vardagar och många helger då innebandyn kallar.

Mitt extrema kontrollbehov som ibland går till ytterligheter.

Att ha hemmet städat och fint är väl ganska viktigt för mig. Men eftersom resten av familjen inte riktigt delar samma uppfattning blir det att jag gör det mesta.

Så det blir ju inte så mycket tid över för annat än jobb, Lowa och hemmet.

Men ikväll satte jag mig ner i soffan efter att hämtat på förskolan, lagat mat, lekt, badat och nattat Lowis.
Med en bulle och tittade på Idol.

Det var härligt och väldigt avkopplande.

När kroppen bråkar.

Min kropp har mått lite sisådär i några veckor.
Idag ringde jag doktorn för jag stod inte ut längre.
Fick en akuttid några timmar senare.

Jag blev inte så mycket klokare varför jag mår dåligt men fick ett tråkigt besked gällande mitt blodtryck.
150/110.
Typ rätt dåligt.
Dom tog EKG på plats och en remiss har skickats så jag ska få en liten apparat kopplat på min kropp att bära runt i 36 timmar.

Hur kan jag ha så kasst blodtryck?

Trodde att mitt blodtryck hade repat sig, och förra året när jag kollade det var det helt godkänt.
Då tränade jag visserligen 5 dagar i veckan, vilken jag absolut inte gör nu.
Men ska det vara den enda lösningen....
Ja i såfall är det väl bara att slänga på sig pjucken igen och traska ut bland kohagarna.
Men när man blir andfådd av att gå upp för trappan är man inte jättesugen på att springa 8 kilometer.....



Tog blodprover också som kanske ger lite svar på mina frågor. Men dom resultaten får jag inte riktigt ännu.

Ikväll var min hjärtklappning uppe nya rekord.

Ibland kan jag känna såhär:

Är det inte det ena, är det helt enkelt det andra.

Botaniska trädgården

Igår lämnade jag och Tessan barnen hemma med papporna och tog bussen in för att gå och lyssna på Timbuktu och Veronica Maggio.

Men första stannade vi till på Stationen för att få i oss lite mat.





Det var fantastiskt fint i Botaniska men ganska dåligt uppstyrt med kösystemet till de alkoholhaltiga dryckerna....










Maggio lämnade ingen besviken...

Farmor ❤️

Grattis älskade farmor på 90-års dagen!


Farmor har funnits där sen dagen jag föddes.
Hon visade mig Sverige utanför betongen som jag till vardags bara såg.
Vi vandrade tillsammans i hennes värmländska skogar, tittade på fåglar och plockade bär. Härliga minnen!
Varje sommar var vi Silkesta, hennes landstället. Ett enkelt timmerhus som farfar byggt till henne.

Och när vi var i Värmland byttes hennes annars så klockrena Stockholms dialekt ut till den bredaste värmländska dialekten man kan tänka sig. Jag skrattade så kiknade varje gång.

Idag var jag tillbaka i Silkesta.
Tiden hade stått stilla på många vis.
Hennes hammock som jag älskade att gunga i stod kvar på samma ställe, likaså utedasset och fotona på väggen. Hennes dragspel stod vid öppna spisen, och jag kunde höra henne spela och farfar sjunga.
Och trots att jag nu är 32 år kallar hon mig fortfarande " Keckika "
För en sekund blev jag den där lilla flickan igen. Vilken känsla.

Tänk vilken tur jag haft.
En farmor som min, det är nog få förunnat.

Hon lovade mig, för länge sen att hon skulle bli 100 år. Och det löftet måste hon bara hålla...