
Grattis älskade farmor på 90-års dagen!
Farmor har funnits där sen dagen jag föddes.
Hon visade mig Sverige utanför betongen som jag till vardags bara såg.
Vi vandrade tillsammans i hennes värmländska skogar, tittade på fåglar och plockade bär. Härliga minnen!
Varje sommar var vi Silkesta, hennes landstället. Ett enkelt timmerhus som farfar byggt till henne.
Och när vi var i Värmland byttes hennes annars så klockrena Stockholms dialekt ut till den bredaste värmländska dialekten man kan tänka sig. Jag skrattade så kiknade varje gång.
Idag var jag tillbaka i Silkesta.
Tiden hade stått stilla på många vis.
Hennes hammock som jag älskade att gunga i stod kvar på samma ställe, likaså utedasset och fotona på väggen. Hennes dragspel stod vid öppna spisen, och jag kunde höra henne spela och farfar sjunga.
Och trots att jag nu är 32 år kallar hon mig fortfarande " Keckika "
För en sekund blev jag den där lilla flickan igen. Vilken känsla.
Tänk vilken tur jag haft.
En farmor som min, det är nog få förunnat.
Hon lovade mig, för länge sen att hon skulle bli 100 år. Och det löftet måste hon bara hålla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar