Jag har besökt min pappas grav varje år sedan han lämnade oss.
Det har hunnit bli 18 år nu men sorgen och saknaden blir inte lättare.
Jag gråter fortfarande varje gång jag är där och kommer nog alltid att göra det. Det fanns en tid då jag verkligen trodde att min enorma sorg som numera är en del av mig, faktiskt skulle försvinna. Eller åtminstone skulle bli bättre.
Lowa har svårt att förstå stenen som ska symbolisera morfar. För henne är han i himlen och när månen tittar fram sitter han på den och vinkar till henne. Idag ville hon klättra upp till himlen och träffa honom.
Pappas sten har stått så länge nu att det börja växa mossa på den.
Lowa skickade en slängpuss till morfar.
Oj vad han hade älskat min lilla tjej.
Hon kommer så klart aldrig sakna honom eftersom han aldrig varit en del av hennes liv men för mig är det viktigt att få prata om honom med henne så att när han dansar med änglarna i himlen vet att jag aldrig glömmer honom, att han alltid är med mig och hur mycket jag saknar honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar