Jag var mätt, omotiverad och trött när jag klev ut genom dörren för att springa.
Det sista jag sa till K var att vi får se hur detta går, slutar väl med att jag går efter halva distansen.
Men antar att när man förväntar sig det värsta, kan det inte bli annat än bättre.
8 kilometer.
I januari kunde jag inte ens springa två kilometer utan att få blodsmak och ont i lungorna.
Nu, fem månader senare springer jag åtta kilometer utan blodsmak.
Sen har jag världens bästa löpcoach och utan henne hade jag såklart inte klarat något av det som hänt de senaste månaderna.
Milen i augusti kanske inte är så omöjligt ändå.
Jag har känt att jag vill hoppa av loppet som jag ska köra men nu kanske jag till och med vågar genomföra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar